Den svenska föreningens historia
Antalet skandinaver i Paris i slutet av 1800-talet var ganska begränsat. Antalet uppskattas till cirka 2 000, varav 1 300 var svenskar. De var ofta skomakare, snickare och skräddare som hade kommit till Paris för att fördjupa sina kunskaper. Kvinnorna arbetade i sömnadsverkstäder eller som hembiträden… Konstnärer hade lockats dit, även om många av dem främst hade bosatt sig i den lilla byn Grez-sur-Loing, cirka 80 km söder om Paris. Framför allt började dock skogsindustrin och dess företrädare etablera sig i Frankrike, vilket bidrog till en viss inflyttning. Detta väckte en önskan hos skandinaverna att kunna träffas. En klubb grundades 1891 under namnet ”Svensk-norska sällskapet” – Sverige och Norge var förenade fram till 1905.
Klubbens egentlige grundare och förste ordförande (1891–1897) var Sigurd Ehrenborg* (1855–1918). Han var löjtnant, utbildad till fysioterapeut – den svenska ”Ling”-gymnastiken var på modet – men han var också känd som en finsmakare. Han blev senare direktör för Grand Hôtel i Stockholm och Grand Hôtel Hagalund i Göteborg.
*/ Avbildad av Hans Stoltenberg Lerche (1837–1892).
Paris 1891. Eiffeltornet var två år gammalt. Vintern var tydligen kall.
Hur klädde man sig?
Resan till Paris tog några dagar. Man kunde åka tåg eller resa som passagerare på ett fraktfartyg, ofta med Rouen som destination – en hamn som vid den tiden i stor utsträckning användes av skogsindustrin som importhamn. Förbindelserna till Rouen skedde med tåg till stationen Saint-Lazare. På resan till och från Paris kunde man tillbringa en trevlig stund i restaurangvagnen.
Efter några inledande möten på Rue d’Amsterdam flyttade klubben till Rue de la Chaussée-d’Antin, ett stenkast från Saint-Lazare-stationen och inte långt från Opéra; mitt i det dåtida Paris.
Det bör noteras att kvinnor vid den tiden inte var välkomna där, varken som medlemmar eller ens som vanliga besökare. Denna utestängning upphörde först 1936, i samband med flytten till nya lokaler. En slående paradox är dock att klubbens första stadgar hade utarbetats i konstnären Julia Becks hem i Vaucresson; hon var en av de stora personligheterna i konstnärskolonin i Grez-sur-Loing. Här kan man, inom parentes, se ett brev som hon skickade till klubben 1933: där påminde hon om att hon hade deltagit i utarbetandet av dessa grundande stadgar, att hon hade donerat två akvareller till föreningen… och beklagade sig över att man hade glömt hennes åttioårsdag. Hon som fortfarande inte hade rätt att bli medlem.
Klubbens första adress var 51, rue de la Chaussée-d’Antin. Men några utbrott – där den fermenterade sillen spelade en viss roll – ledde till att medlemmarna ombads att söka nya lokaler. Klubben flyttade då till nummer 58 på samma gata, där den förblev i flera decennier, innan den flyttade ännu en gång 1936.
Här ser vi ett fotografi från 58, rue de la Chaussée-d’Antin. Man kan känna igen vissa konstverk som fanns i klubben ända till slutet, liksom bysten av Sigurd Ehrenborg, som står på kaminens ram.
Det fanns för övrigt en annan svensk plats i Paris sedan 1878: den svenska kyrkan, Sofia-kapellet, beläget på Boulevard d’Ornano 19 – en plats som många på den tiden ansåg ligga ganska långt från centrum. En ny svensk kyrka invigdes 1911, med ett betydligt bättre läge och fler besökare… med samma Kristus, men det är en annan historia.
Antalet medlemmar i den nya föreningen, Svensk-norska sällskapet, ökade snabbt. Bland de svenskar som då var bosatta i Paris – på Avenue Malakoff 59 – fanns Alfred Nobel, som antogs som medlem 1892. Här kan man se brevet som bekräftar detta.
Ett annat brev, daterat 1896 och skrivet två veckor före hans död, vittnar om klubbens tack för en betydande donation – uppenbarligen på 10 000 franc, vilket motsvarar cirka 50 000 euro år 2026. Det är också värt att notera att när Nobel upprättade sitt testamente den 27 november 1895 var ett av vittnena ingen mindre än Sigurd Ehrenborg, klubbens grundare.
Redan från början visade klubben ett stort intresse för konst. Dess första förvärv var en liten gipsstaty av Per Hasselberg med titeln ”Grodan” – en ung flicka som står inför en groda. Det rör sig om originalgipsen, som ställdes ut på världsutställningen i Paris 1889 och som Hasselberg personligen skänkte till klubben. Originalet i marmor förvaras på Göteborgs konstmuseum, i Fürstenbergssalen, och kopior finns på Waldemarsudde, på Thiel-galleriet samt i många svenska parker. ”Grodan”, det första verket som togs in i klubbens samling, var också ett av de sista som lämnade den – det såldes på auktion 135 år senare hos Stockholms Auktionsverk i juni 2026.
Samlingens historia, som snabbt växte till att omfatta över tvåhundra verk, behandlas i en separat artikel. Låt oss bara nämna Anders Zorn, som då var i trettioårsåldern och bodde på Boulevard de Clichy, nästan mittemot Moulin Rouge, och som personligen sålde fyra etsningar till klubben 1892, följt av ytterligare fyra 1894; kvittona kan ses här.
Klubben fortsatte sin verksamhet och klarade bland annat upplösningen av den svensk-norska unionen 1905 med ett visst lugn. Det svensk-norska sällskapet döptes om till ”Svenska sällskapet”, men i Paris skedde separationen i lugn och ro: svenskar och norrmän fortsatte att umgås, även om de senare senare grundade en egen klubb. Långt senare, på 1980-talet, valde de slutligen att dela lokaler med Cercle Suédois, som sedan 1936 hade varit beläget på Rue de Rivoli… vi återkommer till detta.
Klubbens verksamhet fortsatte i lugn och ro fram till första världskrigets utbrott. Klubben stängde tillfälligt sina dörrar 1914, men återupptog snart sin verksamhet, om än med vissa begränsningar: ett något minskat besökarantal, ransonering av mat, kol och ved samt stängning redan klockan 22.
Sedan kom de vilda åren. Allt fler svenska sällskap etablerade sig i Frankrike, och medlemsantalet ökade. Det var också en konstnärligt blomstrande period: Ballet Suédois rönte en enorm framgång mellan 1920 och 1925, under ledning av Rolf de Maré, med Jean Börlin som koreograf och solist samt Carina Ari som primadonna. Ensemblen uppträdde på Théâtre des Champs-Élysées och samarbetade med hela den internationella konstnärseliten som då blomstrade i Paris – en stad utan restriktioner när det gällde alkohol, till skillnad från USA och många andra länder. En tavla av Nils von Dardel, med titeln ”Le Petit Club de Noël”, föreställer några av de herrar som brukade träffas på klubben: i mitten, Rolf de Maré; i bakgrunden, omgiven av en glans av vingar, den nyligen avlidne koreografen Jean Börlin; till vänster, den blivande, välväxte direktören för klubben, Gunnar Berndtson; och längst till höger, konstnären själv. Målningen förvaras idag på Svenska institutet i Paris. Det bör tilläggas att det var under Rolf de Marés ledning, i slutet av Ballet Suédois äventyr, som Joséphine Baker gjorde sin debut, med omedelbar och sensationell framgång.
Maten och dryckerna intog naturligtvis en framträdande plats i klubbens verksamhet. Under många år hette kocken Théodore Chastonay, men det var i själva verket hans hustru som styrde i köket, och hon skaffade sig ett gott rykte, särskilt för sina köttbullar. Théodore avbildades av Nils Hallin (1894–1935).
Klubben tog emot många framstående gäster, däribland kronprinser och blivande monarker. Här kan man se några utdrag ur gästböckerna från den tiden, som vittnar om detta.
Under 1930-talet leddes klubben delvis av den som skulle komma att bli en av dess mest berömda ordförande: generalkonsul Raoul Nordling, som gick till historien som ”Paris räddare” under andra världskriget. Hans roll spelades av Orson Welles i filmen ”Brinner Paris?”.
År 1934 tog en ny ordförande över rodret: Ivan Bratt, utbildad läkare, känd för att 1917 ha infört det så kallade ”Bratt-systemet” i Sverige ” – en mer moderat strategi än den totala förbudspolitik som gällde i andra länder, vilket just hade gjort Frankrike, där det inte fanns några restriktioner för alkohol, till ett populärt resmål under 1920-talet. Parallellt med sin medicinska och politiska karriär hade Ivan Bratt anlänt till Paris 1929 som chef för SKF:s franska filial. Hans avtryck på klubbens historia var betydande. Det var under hans ordförandeskap som klubben flyttade in i nya, rymliga och idealiskt belägna lokaler på Rue de Rivoli 242. Bratt hade ett omfattande kontaktnät och fick generöst stöd för att inreda och dekorera lokalerna, som hade en lång balkong med utsikt över Tuilerieträdgården. Och framför allt – en stor omvälvning – blev kvinnor äntligen antagna som medlemmar. Ett kortvarigt försök gjordes visserligen att avsätta ett separat rum åt dem, men det varade inte länge. Invigningen ägde rum i april 1936, i närvaro av kung Gustaf V och prins Bertil, som då var marinattaché vid den svenska legationen.
Här ser man en målning med titeln ”Cercle-styrelsen 1945”, utförd av Lennart Blomqvist (1879–1954), där man bland annat kan känna igen Cercle-direktören Gunnar Berndtson, Raoul Nordling och Ivan Bratt.
Klubben, som döptes om till ”Cercle Suédois”, klarade sig igenom andra världskriget och ockupationen med de svårigheter man kan föreställa sig: många medlemmar lämnade Paris, vissa anmälde sig frivilligt till militärtjänst, men på det hela taget kunde verksamheten upprätthållas.
Under årtiondena efter kriget växte den svenska kolonin i Paris avsevärt. Många svenska företag öppnade stora filialer där, med en delvis svensk personal som kom tillsammans med sina familjer. Antalet medlemmar i Cercle ökade snabbt till nära 500. Livet i Cercle var rikt och varierat – föreläsningar, konserter, jazzkvällar, kräftskivor, afterwork-träffar… De vackra salongerna användes även för födelsedagar, bröllop och privata mottagningar.
Här följer några exempel på kända personer som har skrivit i gästboken, samt några bilder från minnesvärda händelser.
Sedan kom nyheten, lika dramatisk som sorglig.
Cercle kunde inte förlänga sitt hyresavtal: de nya ägarna hade andra planer för lokalerna. En kort respit beviljades, men i september 2024 tvingades Cercle lämna Rue de Rivoli för att flytta in i nya, mer anspråkslösa lokaler nära Parc Monceau. Det var inte riktigt ”som förr” längre. Verksamheten kom långsamt igång igen i början av år 2025, men lönsamheten var fortfarande otillräcklig. För att undvika en omedelbar konkurs fattades beslutet att likvidera restaurangverksamheten, som juridiskt sett hade skilts från resten av föreningen, men det räckte inte. Trots auktioner av konstverk, möbler och utrustning, och trots uppsägningarna, fortsatte medlemsantalet att minska och besökarna blev allt färre. Det var mot denna bakgrund som beslutet fattades, våren 2026, att definitivt lämna lokalerna.
Cercle-föreningens framtid är fortfarande osäker, men ett närmare samarbete med den svenska kyrkan i Paris verkar ta form. Olika evenemang – föreläsningar, konserter, jazzkvällar, kräftskivor – skulle kunna anordnas där, i församlingssalen, under Cercle-föreningens ledning. Cercles ”avdelningar” fortsätter samtidigt sina aktiviteter: bokklubb, konstförening, lunchmöten…
Så ser läget ut sommaren 2026. Vi hoppas kunna lägga till goda nyheter snart.